2007 Utvärdering av Stadsdelsförnyelsen. Slutrapport från Mälardalens utvärderingsakademi av Marianne Danielsson och Nils Hertting. Eskilstuna Västerås: Mälardalens högskola.

Sammanfattning
I svensk integrationspolitik finns en lång tradition av satsningar på lokal samverkan. Det har handlat om samverkan mellan lokala myndigheter av olika slag, med bostadsföretag, föreningar men också om samverkan mellan tjänstemän och boende. I Stockholms stad är Stadsdelsförnyelse det senaste exemplet på denna typ av samverkansintensiva integrationspolitiska program. I denna rapport utvärderas Stadsdelsförnyelsen som genomfördes under åren 2003–2006.

Vår utgångspunkt är att det förvisso finns goda skäl både för samverkan mellan olika professionella aktörer för att samordna verksamheter och för samverkan med boende för att utveckla den lokala demokratin. I Stadsdelsförnyelsen är tanken att ett utökat boendeinflytande, och en större samordning mellan olika aktörer i och utanför den kommunala organisationen, ska komplettera snarare än ersätta den representativa demokratins hierarkiska beslutsstrukturer. Vi kallar denna idé för en hybriddemokratisk samverkansidé. Men samtidigt förväntar vi oss att genomförandet av denna hybriddemokratiska programidé skapar ett antal dilemman för ansvariga politiker, tjänstemän och medverkande medborgare. Utvärderingens övergripande syfte är att bedöma programidéns – eller programteorins – fruktbarhet. På väg dit bedömer vi hur de olika samverkansidéer som programmet vilar på uppnås var för sig och analyserar de processer i vilka idéerna möts och omsätts till praktik. Vi talar om ett försök där tre betydelser av samverkan – "samverkan som deltagande", "samverkan som samtal" och "samverkan som samordning" – inordnas under den traditionella politikens vertikala strukturer.

Våra slutsatser ligger åtminstone delvis i linje med våra förväntningar. Det tycks inte vara särskilt lätt att samtidigt fylla de funktioner och uppfylla de ideal som den samverkansintensiva politiken eftersträvar. Krocken mellan olika samverkansideal skapar frustration och oklarheter. Ett återkommande uttryck är den oklarhet som råder om t.ex. samverkansmötenas och arbetsgruppernas egentliga mandat och funktion. Tjänstemän upplever processerna som onödigt krångliga för att samordna verksamheter effektivare medan enskilda medborgare inte riktigt upplever att de får den plats som de utlovas. Bäst tycks Stadsdelsförnyelsen fungera för föreningsföreträdarna. Det finns alltså inbyggda spänningar i den samverkansintensiva förnyelsepolitiken. Men detta innebär inte att Stadsdelsförnyelsen i sina enskilda delar inte kan fungera. På den mest operativa nivån inom Stadsdelsförnyelsen, inom de s.k. arbetsgrupperna, tycks det gå ganska bra att samtidigt uppfylla olika ideal. Problemen uppstår snarare när de mest operativa samverkansenheterna ska kopplas samman och länkas till den representativa demokratin på högre nivåer. Typiskt är att den stadsdel som bäst lyckats förena olika ideal i arbetsgrupperna samtidigt är den stadsdel där Stadsdelsförnyelsens resultat av deltagarna själva bedöms som sämst. Istället är det den stadsdel som mest kännetecknas av ett "tight" nätverk mellan politiker, tjänstemän och lokala förenings- och gruppföreträdare på olika nivåer som av deltagarna själva får bäst betyg med avseende på Stadsdelsförnyelsens processer och utfall.

En praktisk implikation av vår utvärdering är följande: Frågan hur denna typ av insatser mer konkret ska organiseras måste tas på stort allvar, och detta på alla nivåer. Särskilt bör man uppmärksamma vad vi skulle vilja kalla växlingsmekanismer i den hybriddemokratiska samverkanspraktiken. Det handlar om att på förhand bättre tänka igenom hur kopplingarna mellan olika samverkans- och styrningsideal ska se ut. Vårt intryck är att man hittills i hög utsträckning har duckat för problemet.