2009 Demokratipolitikens metoder - insatser för ett ökat valdeltagande - en kunskapsöversikt av Ludvig Beckman. Rapporter från riksdagen, 2008/09:RFR15. Stockholm: Sveriges Riksdag.

Huvudsakliga slutsatser
• De tidigare genomförda utvärderingarna av regeringens demokratisatsningar ger i allmänhet ett begränsat underlag för slutsatser om insatsernas effektivitet och i vilken utsträckning som målet har uppnåtts att fördjupa och värna folkstyrelsen genom ett ökat valdeltagande. Det saknas i dag tydliga belägg för att valdeltagandet i den svenska väljarkåren har ökat som ett resultat av de demokratisatsningar som genomförts. En slutsats är följaktligen att det behövs mer systematiska studier för att utvärdera effekterna av demokratipolitiken.
• Det finns belägg för att valdeltagandet kan påverkas i positiv riktning, i synnerhet med metoder som innebär "sociala möten" med enskilda väljare. Både utvärderingarna och internationell forskning inom området visar att dessa metoder är mer effektiva än masskommunikation och andra traditionella metoder när syftet är att öka valdeltagandet.
• Målet för demokratipolitiken har varit både att öka valdeltagandet i sin helhet och att öka valdeltagandet inom särskilt prioriterade väljargrupper. Erfarenheterna visar att insatser riktade gentemot särskilda grupper är mer effektiva än allmänna informationsinsatser. Men det finns också en potentiell konflikt mellan att rikta insatserna till dem som är mest påverkbara och att rikta insatserna till dem som deltar i minst utsträckning. Huruvida avsikten är att maximera valdeltagandet eller att verka för ett mer jämlikt deltagande har följaktligen konsekvenser för insatsernas inriktning.
• Kunskapen om insatsernas bieffekter är i dag begränsad. En positiv bieffekt kan vara att väljarnas kunskaper om politik ökat som ett resultat av informationsinsatserna. Ett sådant resultat ger insatserna ett värde även om målet att öka valdeltagandet inte nämnvärt uppnåtts. En negativ bieffekt kan vara att informationsinsatserna förstärker till exempel invandrargruppernas upplevelse av utanförskap. Det är önskvärt att dessa och andra tänkbara bieffekter av demokratisatsningar utreds mer systematiskt i framtiden.
• Behovet av att stärka det politiska systemets legitimitet har varit ett motiv för att prioritera valdeltagande hellre än andra former av politiska aktiviteter. Mot en sådan uppfattning kan det invändas att demokratipolitiken inte främst bör syfta till att konstruera ett stöd för existerande politiska intressen och institutionella arrangemang. Demokratipolitiken bör i stället formuleras som en strävan efter att stärka de egenskaper hos det politiska systemet som kan motiveras utifrån demokratiska principer. Utifrån idén om politisk jämlikhet är det avgörande hur valdeltagandet fördelas och vilka möjligheterna är för olika samhällsgrupper att delta i valen. Det är alltså möjligt att ifrågasätta fokuseringen vid valdeltagandets nivåer.