Välfärdsstaten och de nyanlända. Politik för flyktingars bosättning i Sverige, Danmark och Norge

Vetenskapsrådet

Startår: 2007

Medarbetare
Bo Bengtsson, IBF
Karin Borevi, Statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet
Gunnar Myrberg, Statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet

Projektbeskrivning:

Av central betydelse för de skandinaviska välfärdsstaterna är idén om det sociala medborgarskapet, som betonar människors tillhörighet till den politiska gemenskapen. För att människor skall uppfattas, och själva uppfatta sig, som fullvärdiga medborgare krävs att de får tillgång till vissa grundläggande resurser. Genom sådana ”sociala rättigheter” skapas en samhällsgemenskap – en integration – mellan invånarna i en stat. Invandringen från andra delar av världen har inneburit nya utmaningar för idén om det sociala medborgarskapet. Detta blir särskilt tydligt i den riktade politik som går ut på att fördela nyanlända flyktingar mellan olika regioner och bostadsområden.

Det är närmare bestämt tre olika spänningar som ställs på sin spets i denna politik. (1) Mål om att uppnå socialt allsidiga boendemiljöer och gynna samhörighet mellan alla medborgare (”främja demos”) ställs mot önskemålet att göra det möjligt för flyktingar från andra länder att upprätthålla sin kulturella samhörighet (”främja etnos”). (2) Mål om att skapa socialt blandade miljöer och utnyttja befintlig infrastruktur ställs mot den enskildes rätt att själv välja bostadsort och bostadsområde. (3) Den generella bostadspolitikens ambitioner om valfrihet och integration ställs mot kravet att snabbt åstadkomma ett acceptabelt boende för en särskilt utsatt grupp.

I projektet undersöks hur dessa tre spänningar närmare bestämt uppfattas och hanteras i den nationella och lokala politiken för flyktingars spridning och bosättning i Sverige, Danmark och Norge. De tre länderna har haft en likartad inriktning i sin välfärdspolitik, med generella program riktade till hela befolkningen och uttalade jämlikhetsambitioner. Detta gäller även den i sammanhanget viktiga bostadspolitiken. Integrationspolitiken har i alla tre länderna varit inriktad på kulturellt erkännande och stöd till minoritetsgrupper enligt den multikulturella integrationsmodellen, men de har under senare tid blivit mer restriktiva i fråga om nyinvandrades rättigheter. Sverige betraktas alltjämt som multikulturellt, Danmark har numera en relativt strikt integrationspolitik, och Norge intar en mellanposition. Genom att systematiskt jämföra spridnings- och bosättningspolitiken i tre länder med likartad välfärdsmodell, men som kommit att skilja sig åt just i integrationsfrågor, eftersträvas en ökad förståelse för välfärdsstatens multikulturella utmaningar och hur dessa kan hanteras. Jämförelsen ger också underlag för en diskussion av alternativa lösningar och tänkbara framtida förändringar.

På nationell nivå beskrivs och tolkas innehållet i åtgärdsprogram som har att göra med flyktingars geografiska placering. Därtill analyseras den politiska debatten kring koncentrations- och spridningsfrågor. Materialet utgörs i huvudsak av dokumentationen från den parlamentariska processen (utredningsbetänkanden, regeringspropositioner, utskottsbetänkanden och parlamentsprotokoll). Centrala politiska beslutsprocesser från de senaste 15–20 åren kring flyktingmottagandet analyseras och jämförs mellan de tre länderna med särskild tyngdpunkt på de senaste årens förändrade politik.

Beslut om lokalisering och mål om sociala miljöer förverkligas på lokal nivå, det är där som koncentration av flyktingar kan upplevas som problem, och de lokala diskurserna kan mycket väl skilja sig från de nationella. Detta undersöks i tre större kommuner – en i varje land – som aktivt har arbetat med strategier för spridning och bosättning. Dessa strategier och debatten kring dem granskas genom tolkning av integrationsplaner och bostadsförsörjningsprogram, intervjuer med ansvariga politiker och tjänstemän samt analys av den lokala politiska debatten.

Ett rikt material på både nationell och lokal nivå ger möjlighet att analysera olika strategier för att hantera de tre spänningarna och göra jämförelser både mellan länderna och mellan de båda nivåerna. Hur kommer de grundläggande spänningarna till uttryck i de nationella och lokala diskurserna, på vilket sätt förhåller man sig till spänningarna, och vilka språkliga uttryck för dem uppfattas som legitima? Dessa frågor är styrande för den empiriska analysen. Den skandinaviska språkgemenskapen ger goda förutsättningar för en sådan jämförande diskursanalys. Resultaten publiceras i en bok på svenska och artiklar i internationella tidskrifter. Vidare planeras muntliga presentationer och debattartiklar riktade till politiker, tjänstemän, organisationsföreträdare och andra med intresse för flyktingfrågor.

>>> Mer information finns på Vetenskapsrådets hemsida