Krönikören

Här samlar vi de krönikor som har publicerats i IBF:s nyhetsbrev.

Kunde våra forskare se in i framtiden?

Nyhetsbrev nr 1 / 2022

För tjugofem år sen fick jag möjlighet att medverka som redaktör för samlingsverket Bostadspolitik för tjugohundratalet: Återtåg och nya värden. I samband med att boken nu tillgängliggörs via det digitala vetenskapliga arkivet DiVA, har jag fått anledning att reflektera över innehållet. Dåvarande prefekten vid IBF, Bengt Turner tog initiativ till skriften, som skulle bli en kollektiv manifestation av det nya bostadsforskningsinstitutet vid Uppsala universitet. Samlingspunkten skulle vara Bostadspolitiska utredningens nyss lagda betänkande Bostadspolitik 2000 – från produktions- till boendepolitik (SOU-1996:156). Institutets och områdets mångfald skulle visas upp. Trots uppenbara olikheter påminde det om EU, som Sverige nyligen inträtt i, och unionens vackra motto ”In varietate concordia”, Förenade i mångfalden.

”Det är svårt att sia, särskilt om framtiden”. Citatet tillskrivs många, däribland atomfysikern Niels Bohr. Med viss bävan återger jag här den summering vi redaktörer gjorde på bokens baksida för ett kvarts sekel sedan.

Framsida Bostadspolitik för tjugohundratalet
Tjugohundratalets svenska bostadspolitik kommer att utmärkas av minskade generella insatser riktade mot hela befolkningen och ökade selektiva inslag riktade mot speciella grupper samtidigt som ekologiska, genusmässiga och estetiska aspekter får större tyngd. Återtåg och nya värden, så låter sig utvecklingen uttryckas. Globala synsätt kommer också att sippra ner i lokalt byggande och boende.


Hur gick det då? Såg vi rätt i kristallkulan?

  • Minskade generella insatser riktade mot hela befolkningen.
    Farhågan utvecklades och kritiserades med kraft i flera av bokens avsnitt. Exempel på att skribenterna hade rätt finner vi i Bengtsson & Kemeny, Turner, Wigren, Lind, Lindberg och Sahlin.

  • Övergår i riktade insatser mot svårt utsatta stadsbygder.
    Även här visar facit hyggligt korrekta träffar även om övergången har blivit kraftigare än någon förutsåg: Borgegård, Hertting & Strömblad och Ericsson.

  • Riktade insatser mot ungdomar och äldre.
    Generellt i befolkningen har det knappast blivit så; det har i viss mån kommit men inom det utsatta, områdesinriktade vilket inte förutsågs: Berger, Magnusson och Almqvist.

  • Nya värden
    Här fick flera skribenter rätt: Folkesdotter, Hartig, Sandstedt och Jylkäs. Genusmässiga, ekologiska och miljömässiga men även estetiska aspekter har alla fått större tyngd under de år som gått sedan boken kom ut.

  • Globala synsätt kommer också att sippra ner i lokalt byggande och boende.
    Mitt eget bidrag har detta med, men utan att förutse att skulle bli störtvågor istället för sipprande.

Bokens profetior tycks ha slagit in hyggligt, men långt ifrån perfekt. De problem vi förutspådde skulle komma att prägla det begynnande 2000-talet besannades, men i huvudsak i högre grad än vad vi trodde. Det finns också områden som vi inte förutsåg. Ett sådant är nya rörelser på gräsrotsnivå, som med sina inslag av militans och intresse för boendemiljön snarare än bostaden skiljer sig från den traditionella hyresgäströrelsen.

Det finns också specialiteter som vuxit fram i praktisk politik och som delvis finns med i boken, men som inte noterats teoretiskt såsom intressanta fenomen. Jag tänker på att bostäder och boende ingår i olika metapolitiker, metapolicyer över en rad andra normala policyer. Med dessa termer avses att delar av bostads- och boendefältet, men också delar av den vanliga bostadspolitiken, vrids om och läggs under bredare och annorlunda paraplymål som innebär att delar av den skruvas om i nya riktningar. På 1990-talet kom bostadssektorn tillsammans med delar av andra sektorer att ingå i den mycket breda politiken för utsatta områden.

På 1970-talet blev den hastigt en del av energipolitiken genom att denna vidgades till att omfatta energisparande i byggnader och boende. Nu ingår delar av bostadssektorn i stor skala i den enormt omfattande omställningspolitiken till hållbar utveckling och cirkulär ekonomi vad gäller klimatuppvärmningen. Kring metapolitikens teori, praktik, förvaltning, implementering, utvärdering och lärande för omprövning krävs forsknings- och utbildningsinsatser.

Porträtt Evert Vedung



Evert Vedung, professor emeritus, i statskunskap som tillsammans med Bengt Turner var redaktör för boken Bostadspolitik för tjugohundratalet.




Läs boken

Bostadspolitik för tjugohundratalet: Återtåg och nya värden finns fritt tillgänglig i Det vetenskapliga digitala arkivet DiVA

Utredningen som försvann – så skulle marknadshyror införas i Sverige

Nyhetsbrev nr 2 / 2021

De sociala och ekonomiska problemen på den svenska bostadsmarknaden har blivit allt allvarligare, om detta tycks alla bedömare vara överens. Ändå har bostadspolitiken under ett antal år kännetecknats av passivitet och handfallenhet. Under sommaren 2021 förbyttes dock passiviteten tillfälligt i dramatik när bostadsfrågan utlöste en regeringskris. Ett utredningsbetänkande om ”fri hyressättning vid nyproduktion” (SOU 2021:50) ledde till regeringens avgång. Den återkom snart, men med försvagad ställning, och i skrivande stund är det parlamentariska läget fortsatt oklart.

Däremot står den sakfråga som var den substantiella orsaken till tumultet inte längre på dagordningen. Efter regeringskrisen drogs betänkandet tillbaka och frågan om förändringar i regelverket för hyresmarknaden har lagts på is, av allt att döma till efter nästa val.

Sommarens dramatik var en tämligen förutsägbar kulmen på en process som hade pågått sedan januariöverenskommelsen mellan S, MP, C och L 2½ år tidigare. Formuleringen som hade apterat dynamiten var denna:

Fri hyressättning vid nybyggnation införs. Hyran inom dessa bestånd sätts efter en inledande period enligt en tariff grundad på jämförbara nybyggda objekt med en gradvis anpassning för att uppnå förutsägbarhet eller genom gängse förhandling. Fastighetsägaren väljer vilken av dessa metoder som tillämpas (Utredning 2019-2020. Ny lagstiftning på plats 1 juli 2021).

(Januariöverenskommelsen, s. 44)

Vänsterpartiet deklarerade direkt att de skulle gå emot detta. Att utredningen skulle bli kontroversiell antyddes också av att det dröjde hela 15 månader innan den kunde sjösättas. Vad som förorsakade fördröjningen kan vi än så länge bara spekulera om. Fortsatte kohandeln mellan partierna, eller var det svårt för departementets experter att översätta den snabbt tillyxade överenskommelsen till konstruktiva kommittédirektiv?

Direktiven följde januariöverenskommelsen. Utredningen skulle hitta juridiska lösningar för att införa ”fri” (i realiteten ägarstyrd) hyressättning i nyproduktionen, men inte gå närmare in på konsekvenserna för hyresmarknaden i stort. Juristen Kazimir Åberg blev utredare och den ende samhällsforskare som anlitades var fastighetsekonomen Fredrik Kopsch, numera även knuten till den marknadsliberala tankesmedjan Timbro.

Här finns inte utrymme för någon ingående granskning av förslagen – om betänkandet inte dragits in hade en sådan granskning skett i IBF:s remissvar. Fokus ligger på juridiska aspekter utan att förslagen sätts in i en bredare politisk och social kontext. Betänkandet utgår från ett förenklat marknadsperspektiv på hyressättning och beaktar inte de speciella förutsättningar som gäller för bostads- och hyresmarknaden. Inte heller diskuteras om ägarstyrd hyressättning i nyproduktionen ska ses som en begränsad reform eller som ett första steg mot marknadshyror också i beståndet. Det senare är vad kritikerna gjort gällande, men också vad förespråkare för marknadshyror vill se – och mycket talar för att förslaget på sikt skulle ha fått sådana effekter.

Att utredningen har lagts till handlingarna betyder ingalunda att frågan om marknadsanpassning av hyrespolitiken är död. Neoklassiskt skolade ekonomer talar ofta för marknadshyror, livligt påhejade av DN:s och SvD:s ledar- och ekonomisidor. Däremot har väljaropinionen alltid varit emot – senast belagt i en undersökning av DN/Ipsos i juni i år. Även marknadsliberala partier har därför varit obenägna att driva frågan av rädsla för att straffas av väljarna. På så sätt var januariöverenskommelsens punkt om ”fri hyressättning” uttryck för en sinnrik strategi från C och L, nämligen att få motståndaren att driva en opinionsmässigt problematisk politik – även om strategin alltså inte höll ända fram den här gången.



Bo Bengtsson, seniorprofessor i statskunskap som forskar om svensk bostads- och hyrespolitik

Konsten att mäta grannskap

Nyhetsbrev nr 3 / 2020

Vad är ett grannskap och hur stort är det? Att definiera begreppet grannskap är inte helt enkelt – en del vill kanske hävda att det är omöjligt. Inom den kvantitativa vetenskapen är det dock välbehövligt. En bra utgångspunkt för hur vi bör mäta grannskap är att utgå från oss själva och den förståelse vi har för vår omgivning. Oftast börjar grannskapet med oss och fortsätter med de platser som vi använder i vardagen med allt från grönområden, skolor, lekplatser, cykelbanor, butiker etc.

I kvantitativa studier är det dock vanligt att vi använder oss administrativa områden som postnummerområden och församlingar, stadsdelar och så kallade SAMS-områden och DeSo-områden. Vilken av dessa indelningar vi använder oss av i våra modeller styrs ofta av datatillgången. Grannskapets egenskaper blir i dessa fall summan av dem eller det som ryms inom dess gränser – antalet företag, genomsnittlig utbildningsnivå, inkomstnivåer eller liknande. Dessa egenskaper antas ha effekter på till exempel individer eller företag.  

Det finns en avgörande skillnad mellan att betrakta grannskapet som ett landområde och att se grannskapet som en plats där vi själva är i centrum. Vilken grannskapsindelning som är rätt eller fel beror på forskningsfrågan. I korthet kan man säga att grannskap kan ha tre olika grundformer: den administrativa indelningen, den radiebaserade indelningen och den granndefinierade indelningen. Politiska beslut implementeras ofta inom administrativa områden, vilket gör att vi med fördel bör använda oss av administrativa områden för att studera effekterna av olika beslut. Frågor som rör miljö och omgivning eller på annat sätt har en koppling till den fysiska miljön studeras med fördel med radiebaserade grannskap. De stora och geokodade datamängder som finns att tillgå gör att vi kan skapa variabler för varje enskild plats som beskriver grannskapets tillgång till alla typer av markområden som parker, vattendrag och skolor.

Forskningsfrågor som rör samspelet mellan individer är ofta betydligt svårare att besvara med kvantitativa metoder. Lite förenklat kan vi anta att personer som bor eller arbetar i en individs omgivning påverkar hens värderingar och beslut mer än andra.

På senare år har olika hjälpmedel utvecklats för att studera granndefinierade och individcentrerade grannskap. Individcentrerade grannskap kan användas för att exempelvis studera hur stor andel av de hundra närmsta grannarna som är högutbildade, låginkomsttagare eller liknande. Men möjligheterna att kvantitativt beskriva grannskapet både kan och bör vara mer komplext än så. Inte sällan använder vi oss idag av hierarkier av grannskap eller flera och olika stora och överlappande grannskap i modellbygget. Hierarkiska grannskap har länge använts inom skolforskningen där en fråga som läsförståelse bottnar i barnets förmåga men också i klassens/lärarens egenskaper, och skolans och kanske även kommuns engagemang i frågan.

Överlappande och olikstora individcentrerade grannskap är också vanliga inom allt fler studier. Med utgångspunkt i individen kan befolkningssammansättningen hemma på gatan, i skolan och i city vara tre olika faktorer – som tillsammans med grönytan utanför fönstret, miljön på väg till butiken och i hela tätorten kan vara viktiga för vårt välmående. Vi kan därför specificera modeller där relevanta grannskapsstorlekar kan vara radier på 500 meter och 2000 meter eller ett grannantal bestående av de närmsta 50, 500 och 10000 individerna.

En välgenomtänkt kvantitativ undersökningsmodell kan med fördel kombinera samtliga tre grannskapsdefinitioner och använda sig av flera olika hierarkier och överlappande grannskapsdefinitioner. Flera studier (många med bakgrund i vår egen forskningsmiljö) har dessutom använt sig av intressanta varianter av hur vi mäter grannskap där exempelvis uppväxtårens grannskap används som variabler för att bättre förstå långsiktiga effekter för utbildning och arbete, och hur grannskapen runt hem och på arbetsplatser ger oss olika förutsättningar att möta individer från andra sociodemografiska grupper vid olika tidpunkter på dygnet.

Portträttbild John Östh
John Östh, gästprofessor i kulturgeografi,
som har utvecklat mjukvaran EquiPop för
att bättre kunna studera grannskap


 

En betraktelse från hemlöshetens stad

Nyhetsbrev nr 2 / 2020

Gatuvy Los Angeles med tält för hemlösa

Sedan flera månader tillbaka har världen levt i ett undantagstillstånd. Oavsett den politik som det land eller den stad vi råkar bo i anammar, har vi blivit smärtsamt påminda om livets skörhet. För vår och våra anhörigas överlevnad vidtar vi försiktighetsåtgärder varje dag. Bland annat tar vi socialt avstånd ifrån varandra, även inom släkten, och vi tvättar händerna extra noga. Men det finns en samhällsgrupp som inte kan leva upp till dessa grundläggande rekommendationer och det är de hemlösa. Var ska de hålla sig inne? Var ska de tvätta händerna? I staden Los Angeles bor cirka 60 000, eller sju procent av USA:s hemlösa, trots att storstaden enbart representerar tre procent av landets befolkning.

Inom aktivistorganisationer kallar man sig gärna ”the unhoused” istället för hemlösa, som ett sätt att signalera att de bygger ett hem där de står. Det kan vara längs gator eller på övergivna tomter eller på parkeringsplatser. Eller som det är för en stor del av centrala Los Angeles – ”Downtown L.A.” – i tält utställda längs trottoarer, kvarter efter kvarter. Även om de hävdar att dessa tält, skjul eller husvagnar är deras hem, vräks de ”unhoused” ofta från dessa platser. De trängs bort av myndigheterna från det som de har gjort till sina hem. De ser sig alltså inte som hemlösa – de menar att det som saknas är en bostad. Begreppet ”unhoused” signalerar också att det inte finns en bostadspolitik som har som mål att ta itu med deras bostadssituation.

Under Covid-19-krisen som drabbat USA hårt, har Kalifornien utmärkt sig för att hålla virusspridningen under större kontroll än flera andra stater. Los Angeles har stängt och har i flera månader liknat en spökstad. Den kraftigt minskade biltrafiken har troligen varit den mest slående förändringen sedan pandemin bröt ut. De tidigare ständigt igenkorkade motorvägarna kan nu ledigt trafikeras av de få bilister, som på grund av jobb inom prioriterade yrken, måste förflytta sig. Men på vägkanter och trottoarer, mer synliga än någonsin, syns rader med blå tält och människor vandrande emellan. Förutom de boende syns många volontärer gå omkring med mat och förnödenheter.

När alla andra ”Angelenos” har flytt gatorna och isolerar sig i sina hem, blir hemlösheten naken. Den går inte att blunda inför och människorna har inget stadsmyller att smälta in i. Stadens myndigheter har ordnat med platser på hotell för många av de som inte har ett hem, men dessa täcker uppenbarligen inte de stora behoven. Experimentet att ordna boenden för en del av de ”unhoused” är dock intressant. Det bottnar i att staden försöker minska smittorisken. Syftet är alltså epidemiologiskt – snarare än motiverat av humanitära- eller rättviseskäl.

Bortom den yttersta misären det innebär för den som sover på gatan är det hög tid att börja se hemlösheten som det allvarliga samhällsproblem den är och inse att den drabbar alla. Rädslan för smitta under pandemin har blottat de usla villkor som dessa kvinnor och män lever under, medan myndigheter samt organisationer ur det civila samhället har mobiliserat sina resurser för att hjälpa till. Rätten till bostaden gör sig påmind – men är ack så långt ifrån inom räckhåll.


Irene Molina, professor i kulturgeografi, som tillbringar sitt sabbatsår vid Department of Urban Planning på University of California, Los Angeles.

Senast uppdaterad: 2022-03-14