Prefekten har ordet

Här publicerar vi Prefekten har ordet som återfinns i IBF:s nyhetsbrev.

Nyhetsbrev nr 2 / 2022

Vi har fått en ny regering. Den är speciell i flera avseenden – med avseende på sakpolitiska omläggningar såväl som formerna för att organisera regeringsmakten. Regeringsunderlagets största parti, Sverigedemokraterna, ingår inte själva i regeringen. Samtidigt tycks de flesta bedömare vara eniga om att partiet har satt stora avtryck på politikens inriktning i den så kallade Tidö-överenskommelsen och ska genom ett kansli av tjänstemän i regeringskansliet ges ”fullt och lika inflytande” som regeringspartierna. Regerandets konst i det svenska statsskicket tar sig därmed nya former och – kan man förvänta sig – nya utmaningar.

Vi har också en ny bostadsminister i form av Andreas Carlsson (KD). Givet en allmänt utbrett bild av en illa fungerande bostadsförsörjning och ett otryggt boende på allt fler ställen i landet borde många och viktiga frågor nu ligga och vänta på dennes bord. Men bostadspolitiken ingår inte i de sex områden och samarbetsprojekt som SD, M, KD och L har kommit överens om. I avtalet lyser bostadspolitiken med sin frånvaro. För den som önskar breda koalitioner och långsiktiga reformer är nu kanske detta inte så tokigt. I frågor som ligger utanför avtalet står det regeringen fritt att söka samarbete med andra partier i riksdagens kammare. Å andra sidan tycks SD ligga närmare vänsterblocket när det gäller till exempel synen på hyressättning. Det är därför knappast troligt att något drastiskt kommer att ske på området – om inte annat så torde mobiliseringen av motstånd mot ”en friare hyressättning” och den påföljande regeringskrisen 2021 avskräcka ännu ett tag. Den i riksdagen politiskt infekterade frågan bollades då över till Hyresgästföreningen, Sveriges Allmännytta och Fastighetsägarna som i maj i år lanserade en trepartsöverenskommelse om ramarna för framtidens hyressättning. ”Avpolitisering” av en av bostadspolitikens mest centrala frågor löste den gången regeringskrisen.

På en punkt berör fyrpartiöverenskommelsen boendefrågan. På några rader i det 63-sidiga dokumentet formulerar man ett behov av bättre lagstadgat stöd för samverkansformer mellan lokala myndigheter och privata fastighetsägare i syfte att ”lyfta utsatta bostadsområden”, så kallad platssamverkan. Starkare författningsstöd eller ej, om mer samverkan är lösningen på utmaningarna återstår att se. Att ”platssamverkan” är ett nytt ord innebär inte att den underliggande idén är det. I själva verket har samverkansformer som beskrivits som ”innovativa” under åratal varit något av en standardlösning i områden som betecknats ”utsatta”, ”problemfyllda”, ”invandrartäta”, etcetera. Det är minst sagt svårt att hävda att strategin har varit framgångsrik. Bäst, skulle cynikern hävda, har satsningar på områdessamverkan fungerat som strategi för den som vill undvika snarare än samla ansvar för en politiskt svårhanterlig fråga.

IBF:s prefekt Nils HerttingDet finns många och goda skäl för samverkan – må det gälla mobilisering av regeringsmakt, samordning av resurser för områdesutveckling eller formulering av en gemensam syn på hyressättning. Den i demokratin så centrala ansvarsfrågan är samverkanspolitikens akilleshäl. Det breda och delade ansvaret tenderar inte sällan att bli ingens ansvar. Också i ljuset av en sådan smått förnumstig statsvetarläxa går vi en intressant tid till mötes!

Nils Hertting, prefekt vid IBF

Nyhetsbrev nr 1 / 2022

Rapporterna från skyddsrum i Charkiv, Mariupol, och nu också Kiev, påminner oss på ett brutalt sätt om bostadens och hemmets betydelse för människan. Det handlar inte bara om en fysiskt trygg plats. Det handlar också om lokal förankring och sociala band förknippade med den plats där man bor. Krig och de följande flyktingströmmarna är förödande utifrån bägge aspekter. Via ökade energipriser och finansmarknadens oro har konflikten samtidigt påverkat hushållens kostnader i stora delar av Europa, och i Ryssland.

Man behöver inte vara alltför cyniskt lagd för att uppleva det som att krisen i vår tid blivit det normala. Talande nog överlämnade den svenska Coronakommissionen sitt slutbetänkande  i skuggan av Rysslands intåg i Ukraina.

Coronakommissionen drar intressanta slutsatser. Med avseende på den ekonomiska krishanteringen får regeringen högsta betyg. Här vidtog regeringen snabba åtgärder med breda träffbilder, trots osäkerhet om åtgärdernas mer precisa effekter. När det gäller smittskyddet blir betyget sämre. Här lät regeringen expertmyndigheten Folkhälsomyndigheten ta det huvudsakliga ansvaret för policyutvecklingen. Enligt kommissionen innebar detta att önskvärda och mer kraftfulla åtgärder initialt inte kom till stånd med hänvisning till brist på vetenskaplig evidens. Bristen på kunskap, låter oss kommissionen förstå, ledde till brist på politik, som i sin tur ledde till orimligt högt lidande.

Akuta kriser som epidemier och krig är en sak, stegvist och över lång tid framvuxna kriser i systemen för bostadsförsörjning en annan. Gemensam är emellertid frågan om balansen mellan kunskap och politisk vilja. I ljuset av Coronakommissionens slutsatser blir en intressant fråga om det är kunskapsbrist eller politikbrist som i dag upprätthåller och fördjupar krisen i svensk bostadsförsörjning.

IBF:s prefekt Nils HerttingDen som finner sådana frågor intressanta bör genast anmäla sig till Bostadsmötet 2022. Den 11–12 maj ses vi återigen i universitetshuset i Uppsala – och denna gång just under parollelen Kunskap, makt och ansvar i samhällsplaneringen.

Jag hoppas vi ses där och då. Utan krig. Utan epidemier.

Nils Hertting, prefekt vid IBF

Nyhetsbrev nr 2 / 2021

Som statsvetare och prefekt för IBF får jag ibland frågor om svensk bostadspolitik. Det är förstås rimligt. Under många år har mina närmaste kolleger tillhört Sveriges ledande bostadsforskare. Inte desto mindre blir jag ofta svaret skyldigt. Att diskutera bostadspolitik och den bostadspolitiska utvecklingen är genuint svårt. Här finns inte bara sedan länge en grundidé om mötet mellan stat och marknad som skiljer sig från annan politik. Här finns också en mängd olika interventioner, inklusive planlagstiftning och investeringsstöd, förhandlade hyror, med mera, för att åstadkomma de ”långsiktigt väl fungerande bostadsmarknader där konsumenternas efterfrågan möter ett utbud av bostäder som svarar mot behoven” som regeringen har eftersträvat i sina bostadspolitiska mål under många mandatperioder. Kort sagt, det helhetsperspektiv som efterfrågas är genuint svårt att formulera.

För bara några månader sedan skedde något mycket ovanligt i svensk politik. Den sittande regeringen avgick. Regeringskrisen utlöstes av ett – låt vara halvhjärtat – försök att reformera en av den svenska bostadspolitikens hörnstenar, hyressättning genom förhandlingar mellan parter. Tonläget var högt. ”Hyresreglering” ställdes mot ”marknadshyror” och det talades om ett första steg mot ett fundamentalt ”systemskifte”. Efter en kort tid återkom regeringen. Förslaget om en friare hyressättning var avfört från den politiska dagordningen, och när regeringen några månader senare lade fram sin budgetproposition var frågan som bortblåst. På finansministerns presskonferens i Rosenbad berördes bostadspolitiken inte alls och också i SVT:s partiledardebatt några veckor senare var den fråga som nyss vållade regeringskris frånvarande.

Jag tror episoden illustrerar något av bostadspolitikens dilemma. Trots en utbredd uppfattning om att det råder problem på landets bostadsmarknader tycks det vara genuint svårt att föra en bostadspolitisk debatt som är förmögen att lägga grund för genomförbara reformer. Å ena sidan krävs visioner att se bortom dagens system och institutionaliserade bostadspolitiska lösningar. Å andra sidan krävs insikt och kunskap om det rådande komplexa system av insatser och interventioner som man vill åtgärda och reformera.

IBF:s prefekt Nils HerttingDetta är lättare sagt än gjort. Vi tycks därför idag ha fastnat i ett slags idémässigt ”moment 22”, där bostadsrelaterade samhällsproblem förblir olösta till följd av en polariserad och onyanserad bostadspolitisk debatt där bredare analyser ofta uteblir. Här har jag och andra akademiska företrädare fortfarande en hemläxa att göra.

Nils Hertting, prefekt vid IBF

Nyhetsbrev nr 1 / 2021

Min gamla handledare Evert Vedung brukar berätta historien om Jan Hjärpe, Sveriges första professor i islamologi. Under 1970-talet var Hjärpe en ung forskare i Uppsala. På trappan till universitetsbiblioteket Carolina Rediviva försökte han få Vedung och hans statsvetarkolleger att se relevansen av sin forskning. Av Vedungs berättelse förstår man att framgången var måttlig. I statsvetarnas nutidsorienterade ögon framstod intresset för högmedeltida schismer inom islam som tämligen obskyrt. 1979 kom så upproret mot shahen av Iran, och plötsligt var skillnaden mellan sunni och shia frågan för dagen. Jan Hjärpe gick över en natt från att vara en udda bland de udda på Carolina Rediviva, till att bli känd för stora delar av svenska folket. Till Vedungs häpnad och fascination satt nu Hjärpe kväll efter kväll i tv, och snart ropade också exportföretagen efter hans – för att kunna göra affärer med Iran – nu helt avgörande kunskaper.

Hur ska man egentligen mäta bostadsbrist? Och när kan man egentligen prata om en brist på bostäder? För 30 år sedan författade IBF:s Bo Bengtsson en elegant begreppsutredning av frågan. Bengtssons huvudpoäng var att svaret blir olika beroende på om man närmar sig saken från ett ”marknadsperspektiv” eller ”politikperspektiv”. Valet handlar inte nödvändigtvis om en värdering – bägge perspektiv finns sedan länge sida vid sida i svensk bostadspolitik – och det handlar inte heller om rätt eller fel – bägge perspektiven har sin egen logik. Kruxet är att perspektiven är svåra att förena. Man kan mycket väl definiera och mäta bostadsbrist ur båda, men man måste hålla dem isär för att veta vad man talar om. När Boverket nu föreslår ett nationellt system av indikatorer på bostadsbrist vilar man inte så lite på Bengtssons begreppsutredning. Resultatet har blivit en mer konsekvent ansats än tidigare försök.

Min företrädare på prefektposten Irene Molina är en av samtidens skarpaste kritiker av praktik och idéer i svensk bostadspolitik. Hennes innovativa forskning om bland annat diskriminering har med skarp blick lyft företeelser och erfarenheter som annars sällan kommer fram. För några veckor sedan fick Molina, tillsammans Carina Listerborn, motta ett av Sveriges mest prestigefyllda arkitekturpriser – branschorganisationen Sveriges Arkitekters kritikerpris.

I en tid när forskningspolitiken betonar vikten av innovation och samverkan kring så kallade profilområden, och den allmänna debatten allt oftare efterfrågar ”evidens”, är dessa anekdoter tänkvärda. Vi lär oss att det är svårt att på förhand förutsäga vad som imorgon betraktas som samhällsnyttig forskning. Och även om kunskapen är relevant kan det ta årtionden innan den kommer till användning. Vi lär oss också att forskningens samhällsnytta inte bara ligger i framtagandet, eller för all del utvärderingen, av konkreta åtgärder och medel. Den kan också handla om att utveckla vår förståelse av ett problem som bostadsbrist, eller att blottlägga de dominerande föreställningar som diskriminering på bostadsmarknaden upprätthålls genom.

IBF:s prefekt Nils HerttingNär tilltro till forskning blir ett politiskt ställningstagande är detta viktigt att komma ihåg. Samhällsvetenskaplig forskning kan inte bara bedrivas på många olika sätt. Dess samhällsrelevans kan också ta sig många olika former. Gemensamt är att på lång sikt kan bara bra forskning vara nyttig. Det är därför IBF finns.

Nils Hertting, prefekt vid IBF

Nyhetsbrev nr 3 / 2020

Låt oss säga att du sitter i styrelsen för en bostadsrättsförening från 1920-talet. På de flesta sätt är alla nöjda. Men det börjar bli lite si och så med ventilationen. Via matoset som tar sig in bakvägen börjar du kunna grannarnas matsedel. Noga taget finns två alternativ. Det första är radikalt – och dyrt. Det går ut på att helt byta grundkoncept genom att montera stora fläktar på vinden och frångå principerna för självdrag som huset en gång konstruerades för.

Det andra går ut på att med mindre medel försöka få fart på den självcirkulation som succesivt försämrats; först när huset anslöts till fjärrvärme och murstockarna inte längre blev tillräckligt varma för att skapa självdrag; därefter när nya fönster installerades i syfte att reducera störande ljud och minska energiförbrukningen.

För många år sedan påpekade den amerikanske statsvetaren Aaron Wildavsky att politiska beslut ofta syftar till att hantera effekter av tidigare politiska beslut. Lösningen på ett problem skapar inte sällan ett annat. En ny lösning behövs, som i sin tur riskerar att påverka den tidigare lösningens funktion, och så vidare. Politik läggs på politik som läggs på politik. Iakttagelsen är måhända trivial. Implikationen är emellertid lika viktig som förnumstig: Den som utvärderar eller ägnar sig åt reformer av politik bör anstränga sig för att förstå den faktiska interventionsstruktur som orsakar de effekter man vill rätta till.

Den som vill reformera svensk hyressättning har i någon mening vår vän styrelseledamotens utmaning: Det ursprungliga systemets grundmekanismer – förhandlingen och självdraget – är i sig delikata arrangemang för reglering som är viktiga att förstå sig på. I båda fallen har dessutom åtgärder vidtagits genom åren som gradvis förändrat systemets funktionssätt. Objektet för reform och förändring är därmed inte bara komplext. Det går inte heller att helt och hållet utläsa ur de ursprungliga konstruktörernas tankar och idéer.

Mot denna bakgrund bjöd IBF in till ett frukostseminarium om hyressättningen den 12 november. IBF:s statsvetare Bo Bengtsson bjöd på en analys av just hyressättningens reglerande mekanismer och historia,  följt av initierade och intressanta inlägg från centrala företrädare för fastighetsägarna, hyresgästerna och allmännyttan.

IBF:s prefekt Nils HerttingI denna kompetenta krets framstår dagsdebattens tal om ”marknadshyror” och ”hyresreglering” som slarvigt och otillräckligt. Det verksamma systemet är mer sofistikerat och konflikterna mer subtila än så. För den som vill komma med konstruktiva bidrag är detta rimligen en god – och lite jobbig – utgångspunkt.

Nils Hertting, prefekt vid IBF

Nyhetsbrev nr 2 / 2020

Städer stängs. Arkitektförslagens nyss så omhuldade ”öppna mötesplatser” är plötsligt ett hot. Trångboddhet skördar offer, och kommuner som lever på turism tvekar inför att ta emot besökare. Himlen över världens storstäder är åter blå, samtidigt som vi uppmanas att avstå från att resa kollektivt. Det tål att upprepas: Det är en märklig tid vi lever i.

I samhällsvetenskapen har kriser länge väckt intresse. Inte sällan för att förklara förändring av vad som alldeles nyss såg ut att vara oföränderligt. Termer som ”critical junctures”, ”formativa moment” och ”windows of opportunities” är uttryck som sökt sig utanför seminarierummen. Så menar nu somliga att krisen banar väg för en mer klimatsmart stad och samhällsplanering. Covid-utbrottet har lärt oss att radikal omställning på kort tid faktiskt är möjlig. Bara kostnaderna för status quo är tillräckligt tydliga. Andra förutspår motsatsen: Nedgången i världens ekonomier kommer att innebära ett kraftfullt bakslag för klimatet. Kriser, hävdas det, innebär att tillväxtmålen stärker sitt grepp om stadsbyggandet och i städerna tankas nu tillväxtmotorerna för att sätta de stillastående hjulen i snurrning.

Och vem vet, kanske kommer en doktorsavhandling från IBF om 15 år att peka på hur Corona-krisens ekonomiska konsekvenser påskyndat och underlättat radikala förändringar av den svenska bostadspolitiken. Med krisen, det är avhandlingens tes kan man tänka, fick förslagen om friare hyressättning och utvecklad satsning på socialbostäder ett nytt och mer apolitiskt sammanhang. Här och nu presenteras i detta nummer av IBF:s Nyhetsbrev två IBF-studier om krishantering. Det handlar om en studie av den svenska Corona-strategins mjuka styrmedel, och det handlar om en studie av den så kallade oljekrisens hantering för snart 50 år sedan. Likheterna vittnar om något intressant. Det tycks trots allt krävas mer än ett antal kriser över ett antal decennier för att förändra en politisk kultur. Tilltron till predikan snarare än piska och morot är i det svenska fallet inte någon nymodighet.

IBF:s prefekt Nils HerttingTill sist: Som presenteras på annat håll i nyhetsbrevet är Bostadsmötet 2020 tyvärr inställt. Det ersätts istället av en serie intressanta frukostseminarier under hösten. Jag hoppas vi ses där och då!

Nils Hertting, prefekt vid IBF

Senast uppdaterad: 2022-10-19